Lönebildningsmodellen levererade – men får inte tas för given

Det tvååriga avtalet gav det högsta nominella värdet någonsin på 7,4 procent och den förra avtalsrörelsen innebar få konfliktdagar och bidrog till att den höga inflationen kunde dämpas.

– Låt oss hålla fast vid lönebildningsmodellen, sa generaldirektör Irene Wennemo när hon inledde konferensen, och fick medhåll av en panel med representanter för parterna.

– På ett övergripande plan blev det bra. Konkurrenskraften har inte heller försämrats, konstaterade Svenskt Näringslivs vice vd Mattias Dahl.

– Lönebildningen ger stabilitet och förutsägbarhet. Vi levererade bra förutsättningar också för de efterföljande förhandlingarna om branschernas avtal, fyllde Industriarbetsgivarnas förhandlingschef Per Widolf i.

– Jag är stolt över att industriavtalet stod pall. Hade det inte gjort det hade det blivit problem, framhöll Unionens förhandlingschef Martin Wästfelt, medan kollegan på LO, avtalssekreterare Torbjörn Johansson, berömde parterna för att de orkade vara kloka och ta ansvar:

– Att lönebildningen i Sverige klarar att hantera svåra situationer och har fungerat över tid är bra, sa han.

Krävs arbete för att systemet ska bestå

Facken hade dock svårt att få acceptans för sina krav hos medlemmarna, som ville ha kompensation för inflationen. Trots det upplevde både arbetsgivarsidan och den fackliga sidan att det fanns en förståelse för den rådande situationen.

– Jag tycker att jobbet vi gjorde under hösten innan vi växlade krav ändå bidrog till realistiska förväntningar och att resultatet landande ganska väl, framhöll Martin Wästfelt.

Samtidigt som panelen var överens om att avtalet var en framgång på det stora hela, såg de också problematiska aspekter i avtalsrörelsen. Den fackliga sidan framhöll att man fastnade för mycket i småsaker, medan arbetsgivarsidan pekade ut de dubbla låglönesatsningarna som svåra att svälja, liksom LO-sidans snabba sympatiåtgärder.

I en framåtblick mot nästa avtalsrörelse ser den fackliga sidan en utmaning med att hålla ihop samordningen. Att lönebildningsmodellen inte kan tas förgiven och att det krävs fortsatt arbete för att systemet ska bestå var båda sidor eniga om.

– En långsiktigt hållbar löneökningstakt är viktigt. Fokus bör ligga på att förbättra tillväxt och produktivitet, framhöll Per Widolf.

Ett problem att politiken lägger sig i

Parternas ekonomer å sin sida kunde konstatera att de nedpressade reallönerna är på väg upp igen och att industriavtalet klarade utmaningen med bibehållen konkurrenskraft.

– Vi hade kunnat få en löne-prisspiral, men tack vare att parterna kom överens drevs inflationen ner. Och det var extremt viktigt med ett tvåårigt avtal. Kompetensproblemen och det införda lönegolvet bekymrar dock, och riskerar att bli ett problem inför nästa avtalsrörelse. Vi behöver få till ett bättre regelverk för arbetskraftsinvandring, sa Svenskt Näringslivs chefsekonom Sven-Olov Daunfeldt och framhöll problematiken i att politiken lägger sig i den svenska modellen.

– Vi har haft en period där facken tagit ansvar och växlat ner, nu är vi förbi den perioden. Det finns potential för god utveckling av svensk ekonomi, sa Facken inom industrins kanslichef Erica Sjölander.